Nu står hon där, tyst med starka armar och omfamnar det till synes osynliga.
Luften mellan grenarna är mystik, där samlas mellanrummen som gör att vi ser det vi ser.
Mellanrummen blir till pausar långa som vintrar.
Nu står hon där och har omfamnat hela mig, och jag finns där, i mellanrummen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar